Vi har några traditioner som jag håller extra hårt på. En tradition är att alltid leta efter ett speciellt receptet några dagar innan första advent.  Receptet gäller glöggpepparkakor och det finns i en  ”Allt om Mat” (en tidning) med några år på nacken. Jag  bakar dem oftast till första advent och  det brukar bli en stor röd plåtburk full med stora, mjuka pepparkakor med mandel i mitten (på en del av dem). De är oftast slut till jul. En gång i tiden så visste jag alltid var just den ”Allt om Mat” låg. Jag hade en hög med tidningar som innehöll mina favoriter till jul och den var alltid på samma plats längst inne i hörnet på bänken i köket.

Traditionen att alltid leta uppkom för ca. nio år sedan eftersom vi fick nya rutiner på flera sätt. Traditionen säger även att jag ska hitta receptet, men så är var  inte nu.  Den största anledningen är att varken köket eller bänken finns längre.  Med ett  hus som totalrenoveras så är det även totalt omöjligt att hålla koll på alla sparade tidningar med recept  – i alla fall för mig.

Detta resulterade  i att jag i dag letade där det var enklast att leta (där det var ljust med andra ord) och där fanns ingen ”Allt om Mat” med glöggpepparkakor. Däremot hittade jag ”Hemmets kokbok” från 1957.  Kollade in registret och hittade ett gäng pepparkaksrecept med noteringar. När jag fick upp sidan hade jag svårt att  hålla mig för skratt, men samtidigt så kändes det nostalgiskt. ”Bakas ej mer” kan låta hårt, men beslutet var säkert välgrundat – det var ordning på faster Ebba. Det kändes samtidigt fint att få hjälp att välja för jag skulle aldrig våga använda ett recept där någon (oavsett vem) skrivit ”bakas ej mer”. Samtidigt gavs ju ett alternativ eftersom nästa hade fått ett nytt namn. ”Julpepparkakor” är väl rimligtvis en uppgradering från Engelska pepparkakor – i alla fall ur mitt perspektiv.

Vi har nästan alltid ett antal frågor som väntar på oss vid varje kvällsmål. Det mesta rör vårt företag, hållbar utveckling, ekologisk odling, hur vi tänker eller tänkt vid olika beslut, men även kultur i Sverige och andra ämnen också. Med tidigare fem och nu fyra olika nationaliteter runt middagsbordet finns det en hel del nytt att lära av varandra.  I dag frågade Aurelie från Frankrike hur det kommer sig att våra kunder åker så långt för att handla våra produkter. Det skulle man aldrig göra i Frankrike sa hon, där handlar man det som finns närmast. Men å andra sidan har de närmare till allt jämfört med hur det är i Sverige sa hon vid närmare eftertanke.

I helgen pratade vi om betydelsen av att ha ett stort nätverk när du är en liten aktör på marknaden. Mats nämnde att vi har ett uttryck här som heter att ” Det är viktigare med kontakter än med kontanter”. Det blev väldigt tydligt för oss på söndagskvällen…

Efter filmvisningen av Home och presentation av Heroes of today, Plantagon, Slow Food och oss (Hornudden) var tanken att vi skulle åka hem igen. När vi kom ut och började åka så skrapade det förfärligt. ” Det är stänkskydden” sa Mats och att de släpade i vägen var inte så konstigt för bilen var rätt nedlastad med äppelmust som Mats hämtat på Stallarholmens musteri. Men ljudet blev värre och när Mats kollade så upptäckte han att det var ”inte så mycket” luft i ett av däcken. Strax efter klockan 18 i Stallarholmen. Det kändes inte som en hit direkt.

Dock var det väldigt kort bit att åka till den bensinstation som finns i Stallarholmen (som inte är så stort för dig som inte bor i trakterna). Redan innan vi rullat ner till stationen misstänkte vi att det  inte fanns någon kompressor. Vilket det heller inte gjorde. Hmm. Dessbättre har vi lite kontakter i Stallarholmen och Mats har ett bra sifferminne så ganska snart hade han fått kontakt med en potentiell kompressorägare och tre minuter senare var vi där. ”Vilken tur ni hade. Vi kom hem för fem minuter sedan” säger Hugo. Kontakter var definitivt viktigare än kontanter denna gång.

I morgon skall vi till det Gula Industrihuset i Stallarholmen för att se på och diskutera filmen Home av fransmannen Yann Arthus-Bertrand. Filmen med ett ”ovanifrånperspektiv” vill ge oss insikt om vad som händer och att vi som både enskilda medborgare och som grupp har möjlighet att påverka utvecklingen. Även om filmen i vissa lägen kan ge signaler om att det redan är ”kört”. Du som inte kan eller inte vill åka till Stallis i morgon kan rekommenderas att försöka se filmen vid något annat tillfälle. Den är helt klart sevärd – oavsett vilken inställning du har till ekologiskt, hållbar utveckling mm.

Mats och jag får 10 minuter i morgon för att berätta vad vi gör. Med fokus på hållbar utveckling. Att förbereda ett sådant framträdande gör att vi sätter luppen på oss själva. Är det hållbart att odla ekologiska kryddväxter i krukor för konsumtion? Är det långsiktigt hållbart att sen köra dess kryddor till olika butiker i Stockholm? Hur hållbart är det att odla i plastkrukor? Hur skulle man kunna arbeta för att vara mer ”hållbar”?

Det är inga nya frågor för oss, på Hornudden jobbar vi ständigt med dem. I konceptet/uttrycket ”hållbar utveckling” ingår ekologiskt hållbart, socialt hållbart och ekonomiskt hållbart. Vi har med säkerhet olika sätt att tolka vad det är och en diskussion i ämnet är ofta både givande och intressant. Förhoppningsvis kommer den frågan upp i morgon.

Man kan se allt från olika perspektiv och jag ser livet som en resa där olika intryck på resan ger ny insikt och möjlighet att ta nya beslut. Vilket vi kan jämföra med att vår jord genomför en ständig resa där vi människor bara är med en väldigt kort del av resan. Vad har till exempel mänskligheten för betydelse för jorden sett ur ett större perspektiv? Jorden har ju ”gått under” flera gånger tidigare – utan mänsklig påverkan (vad vi vet).

För att återgå till vår verksamhet så kan man se det så att vi är med och delar på en marknad där konsumenterna ges ett större utbud av kryddväxter. Vi erbjuder ett alternativ till de icke-ekologiska kryddorna. Visst finns det fler ekologiska producenter av kryddor, många väldigt storskaliga, men vår produkt har andra ”mervärden” (väldigt trendigt uttryck). De  är producerade för konsumtion under längre tid och vi använder plastkrukor som är tillverkade av returplast. Än har vi inte sett något alternativ som är mer långsiktigt hållbart. Vi jobbar hela tiden för att minska svinnet och använder stor del av de kryddor som vi inte kan sälja till konsument genom att förädlar på olika sätt eller servera i restaurangen. Vi värmer våra växthus med sjövärme och vår komposthantering är under ständig utveckling. M.a.o ser vi vår produkt som hållbar – dock inte optimal. Sett ur perspektivet hållbar utveckling vore kanske det optimala  att alla odlar sina kryddor själva -men då skulle många bli utan för alla kan och vill inte odla. Vilket skulle påverka livskvaliteten – kryddor gör livet godare och mer lustfullt, hävdar jag bestämt! En central fråga att ställa oss är: Var drar vi gränsen för vad som är hållbart och icke hållbart? Sett ur ett helhetsperspektiv är det inte så enkelt som vissa ibland kan få det att låta…

Nu närmar det sig. Det är dags att beställa tomatfrön. Kan låta hur enkelt som helst, men så är faktiskt inte fallet – inte hos oss. Det har aldrig varit enkelt och det blir bara värre. Annars brukar jag säga att det bara blir bättre, men det gäller livet som helhet – inte beställningen av tomatfrö.

Du som har följt min blogg har tidigare hört om vårt förhållningssätt till Monsanto och du kan hoppa över följande stycke om du inte vill ha en repetition. En del av vårt koncept är att ha många olika sorters tomater, olika med tanke på färg, storlek, form och smak. Större delen av vårt sortiment har genom åren kommit från ett företag som heter De Ruiter (det blir ingen länk – du får leta själv). De har erbjudit kanonbra sorter som både avkastat skapligt (som ekoodlare så får vi inte samma skörd som icke-ekoodlare), varit vackra, smakat gott och var bra att plocka och hantera. Vissa av deras sorter hade vi redan från början och, det kan låta konstigt, men jag fick faktiskt en relation till vissa av dem. Bolzano är ett exempel – bara jag hör namnet så blir jag glad och känner hur mungiporna drar sig uppåt. Vad har då hänt. Jo, för två år sedan köpte kemijätten Monsanto familjeföretaget De Ruiter. Behöver jag skriva mer?  Det innebar att vi tog beslut om att avstå från flertalet av våra tomatfavoriter, vilket i sin tur innebär ett detektivarbete för att  hitta nya och bra sorter att odla. Jag skulle önska att det bara var att välja fröer från andra företag och sen köra på som vanligt. Men så enkelt är det inte eftersom Monsanto äger många andra fröfirmor också och för att få info om vem som äger vad får man gå in här och sen här för att kontrollera vem som äger vem. Jag förstår om du blir avundsjuk, för det är ju precis detta man tänker på när man vill vara ekologisk tomatodlare ;)

Jag ska inte bara klaga för vi har hjälpsamma och proffsiga leverantörer. Lindbloms har många bra sorter, Semenco och Olssons likaså och de är hjälpsamma. Utan Monika på Olssons frö vet jag inte hur vi skulle klarat av att fortsätta odla tomater. Då hade de blivit björnbär i växthuset i stället. Leif på Lindbloms meddelade förra året att det är fler fröförädlare som jobbar på för att få till ett större utbud av tomatfrö och Charlotte på Semenco ger oss hopp om nya och bra sorter. Det är väl det är som är utveckling. Eller? Säkert kommer det något gott ut av detta, men det tydliggör än en gång hur viktigt det är med information, kunskap och engagemang.

Därutöver gäller att även ha koll på vad som kommer att vara intressant nästa år. Konkurrensen vad gäller tomater har definitivt ökat och det gäller både inom ekologiskt odlade tomater och inom tomater som helhet med hela det utbud av icke ekologiskt odlade tomater som fyller hyllorna i varje grönsaksdisk. Nu finns ett stort sortiment av tomater i alla livsmedelsbutiker och då gäller det att som konsument vara påläst och veta vad man köper. Valet är fritt, men för att välja ”rätt” behövs  både kunskap & tid.

Redan när jag såg första inbjudan till KRAV:s framtidsdag kände jag att det var något jag ville prioritera och jag önskade att hela personalen skulle följa med. En sådan möjlighet att lära mer, knyta nya kontakter, vara med och påverka samt få uppleva att vi är en del av ett sammanhang ges inte varje år.

Proffsigt och avspänt höll Ellinor Persson i programmet fram till lunch. Efter varje  föredrag sammanfattade  Jackie Sjödin sina intryck av varje föredragshållare – på vers!. Suveränt räcker inte – han gav mer än så – vi fick skratta och slapp dessutom känna oss ointelligenta när vi inte förstod alla ord och grafer som passerade på PowerPointduken.

Vi fick lyssna till bland annat Johan Rockström som visade oss en tillknölad Tellus. Han berättade  att det inte bara är klimatförändringar som hotar vår välfärd (läs existens) utan även befolkningsökningen, att ekosystemen urholkas och eventuella översvämningar, vulkanutbrott etc. är viktiga faktorer att räkna med. Men han gav även hopp och betonande att mänskligheten är en kraft! Skrämmer tanken eller vill du vara med och påverka?

Senare var det ett intressant panelsamtal med sex personer på scenen och Ellinor som ställde frågor. Vi i publiken fick också möjlighet att vara med i diskussionen. Ellinor började med att fråga ”Är billig mat dålig?” Jag ställer mig frågan ”Vad är billig mat?” För att svara på frågan krävs en definition. ”Billig för mig eller billig för Barack Obama?”. Billig mat kan vara rotsaker som kräver tid för att bli en god och närande måltid, men billig mat kan även vara mat producerad långt bort av arbetare med dåliga arbetsförhållande. Hur tolkar du uttrycket ”billig mat”?

Detaljhandelns fokus på pris lyftes fram. ”Pris är särskiljande” sa Johan från Saltå Kvarn. Butikerna annonserar ”Vi har billiga tomater” och inte ”Vi har färska och smakrika tomater ”. Behovet av kunskap hos konsumenterna för att få insikt och respekt för hela kedjan poängterades, samt att vi alla måste ta ansvar för våra val. Frågan ”Hur får vi en hållbar livsmedelsproduktion?” ställdes och ett svar var att vi kan få det genom att vi blir fler producenter. Genom mer egen odling och urban odling kan både förståelsen för råvaruproduktion och insikt om vad hög kvalitet är öka i västvärlden. Jag tror definitivt på urban odling, men även på att vi som har jord och kunskap att ”låna ut” kan bidra på nya och andra sätt för att hjälpa till med att driva den utvecklingen framåt. En odlingskurs på Hornudden kan vara en bra början på ett sådant projekt. Vi  kör i gång i januari – hänger du på?

Vi deltagare på Framtidsdagen var eniga om att KRAV gör det enklare för oss konsumenter när vi ska välja (inte så förvånande med tanke på vilka som var där). Många åsikter, idéer och visioner kom fram och det som jag kan uppleva frustrerande är att det är mycket som är motsägelsefullt. Allt hänger ihop och som många gånger annars så fokuserar man på en sak eller ett fåtal och vi klarar inte av att se till helheten. Det är väl där vi har den stora utmaningen! Eller?

Visst är det skoj att få ändra sin världsuppfattning. Eller inte? Jo, i just det här fallet så är det så. Att laga kött är inte min starkaste sida, men som tur är så har vi en son som är en hejare på det. I går när han berättade att vi skulle bjuda Sörmlands Matkluster på lammlägg så kände jag mig trygg med att det skulle uppskattas av gästerna eftersom jag just vet att  han är bra på kött. Däremot så var jag rätt tveksam för min egen del.  För mig är nämligen lägg de där fläskläggen som alltid blev kvar i frysen (väldigt) länge efter slakten. Jag är inte ensam om den erfarenheten, för om jag minns rätt så var det just de där fläskläggen som fick min kusin att sluta köpa en halv gris. Lägg var mest ben och senor i min (tidigare) värld .

Det vi fick in på tallriken i kväll var något helt annat. ” Jag har glacerat läggen med  honung och rosenkvitten” berättade Johan bland annat vid serveringen och jag  både hörde och såg att de mer köttkunniga uppskattade det till och med  innan de smakat. Johan berättade mer hur han tillagat köttet och jag kände hur även jag påverkades och en förändring i min ”lägginställning” började.

Det var riktigt gott! Visst har förväntningarna betydelse men det var mer än så. Ett mört, smakrikt kött fick vi tillsammans med rotfrukter, nakenhavre och Hornuddssallad. Jag tycker om att bli överraskad och bredda mitt matregister och det var precis vad som  hände. Det var mycket kött på tallriken och jag vill helst ha kött som ett tillbehör, men den här gången var  inga problem att äta  upp allt.

Ett omvänt förhållande har vi alltså numera. För 15-30 år sedan var det min uppgift att bredda Johans matregister och få honom att gilla bönor, blomkål, surkål och persilja.  I dagsläget är det definitivt det motsatta. Både vad gäller mat och dryck. Här kan vi snacka om utveckling.

”Vart tog da´n vägen?” frågade Åsa när jag kom nerspringande för att sätta på eftermiddagsfikat. Jag undrade detsamma och var på vippen att svara ”Tiden går fort när man har roligt”, men hejdade mig när jag kom på att det inte är så skoj att skölja sallat i iskallt vatten. Det var nämligen vad Åsa gjorde under stor del av förmiddagen idag. Frågan kvarstod alltså – vart tog da´n vägen??

Har noterat att när det är många olika sorters arbetsuppgifter under en dag så upplevs det som om tiden går fortare. Men det stämmer  inte alltid, för ibland kan en dag med bara en slags uppgift ta slut alldeles för snabbt. Men det kanske är som vanligt – det hänger på vilka förväntningar vi har och vad vi  jämför med. Alltså kan ett svar vara att  ”det beror på”.

Ibland beror det på vädret. Temperatur,  nederbörd och ljus. För ibland känns det som om mitt välbefinnande är lika beroende av ljus och värme som våra odlingar i växthusen. En dag som idag, när första riktiga kylan för i år gör att backen tjälar och vi kan se första isskorpan på sjön påverkar oss givetvis. Hur det påverkar ”beror på”….

Läste häromdagen om den kvinna med stor livserfarenhet som menade att lycka var överreklamerat. Hon uppskattade tillfredsställelse mer. Det kan man ju tolka på fler sätt, men om jag förstod rätt så menade hon att att de lyckliga stunderna är så korta att de i långa loppet inte har så stort värde. Att däremot känna sig tillfreds med en prestation eller situation varar längre och hade därmed ett högre värde.

Jag håller inte med. Visst kan man vara lycklig längre stunder och visst kan man känna sig lycklig när man minns stunder av stor lycka. Ett lyckorus handlar inte om sekunder… Ibland behövs det inte så mycket för att lyckokänslan ska infinna sig. Att få vakna på morgonen, någorlunda pigg och se  solen skina utanför fönstret kan åtminstone göra att jag känner mig lycklig och uppskattar att just jag finns  här och nu. Att ha förmånen att kunna ha sin familj samlad runt bordet är inte självklart för alla. Att dessutom kunna skratta tillsammans gör inte saken sämre. Kanske är det en definitionsfråga vad vi menar med lycka och att vara lycklig. Givetvis finns det många beskrivningar av vad det är.

Lycka kan vara att baka bullar. Kanel- och kardemummabullar. Efter snart två veckors önskan från Emily, Aurelie, Noe och Sarah om att vi skulle baka bullar tillsammans så hittade vi ett ”tidshål”. Efter lite krångel med degmaskinen så fick vi till slut en riktigt bra deg och både kanelsmeten och kardemummasmeten fick godkänt efter att vi alla provsmakat den. Jag upplevde att för tjejerna så var det lycka att baka tillsammans – att baka svenska kanel- och kardemummabullar stod högt upp på deras ”to do-list”.

Dock är jag osäker på om det bästa var att baka eller äta dem – för det slank ner några ljumma bullar.  Om jag skulle fråga om de är lyckliga för att vi bakade bullar så får jag kanske ett  helt annat svar – för vad vet jag. Dessutom så vet jag  inte heller vilken engelsk översättning som skulle vara (mest) rätt. Happy, fortunate, blessed  eller lucky….. Även här handlar det ju om definition och de är ju fyra olika personer från fyra olika länder och med olika erfarenhet från att baka bullar. Detta skulle kunna bli en uppsats med analys och slutsats om olika sätt att se på lycka. Men det får bli en annan gång – jag tar en kardemummabulle till i stället…

När jag diskade den (på Blocket.se) nyinköpta servisen med fina guldkanter blev det plötsligt glasklart för mig vad vår verksamhet går ut på. Vi sätter guldkant på tillvaron – i bästa fall både för dig och oss som  jobbar här på Udden. På flera sätt. Ska erkänna att det t.ex.  är guldkantad tillvaro för mig att få plocka upp servisen, ta bort tidningspappret som den är packad med, kolla vilket datum det är på tidningarna (1995 och 2002 var det idag) och vördnadsfullt ställa in den i diskmaskinen. Kollar även in stämpeln i botten – Hackefors, Rosental eller Linköping är favoriter. Särskilt Hackefors för jag tycker att formen på deras koppar från 50-talet är så vackra.

Många av de serviser som vi köpt på blocket eller auktion  inhandlades en gång för att ett nygift par skulle ha en finservis. En servis att ha i skåpet att ta fram när det kom ”finbesök”. De serviser som vi senast köpt har definitivt inte använts så mycket eller man  har varit väldigt försiktig. ”Nej, mamma diskar de här kopparna” har nog ett flertal barn fått höra när det varit dags att diska efter släktkalaset. De har säkerligen inte diskats i någon maskin. För då försvinner guldet…. Eller hur är det med det? Vår diskmaskin i restaurangköket är snabb och diskmedlet miljövänligt.

Jag lever dessbättre med inställningen att det är bättre att vi använder de prylar vi har. Bättre att sätta guldkant på tillvaron när vi lever än att guldkanten skall vara kvar på tallriken eller koppen i 50 år till och stå gömd och vara värdefull i ett skåp tills det är bouppteckning. Och ingen av arvtagarna vill ha den sortens porslin….  Men där vet jag att det finns andra perspektiv. Men nog är det väl så att prylarna är till för oss och inte tvärtom, eller?

Det är så häftigt att ta tillvara dessa serviser och servera mat och kaffe på och i dem  här hos oss. Det ger lite  ”hemmakänsla”  och identitet för på på något sätt så har dessa drygt 50 år gamla serviser mer själ än de svarta keramik muggarna vi först köpte . Ofta frågar jag vem servisen kommer från och det vanliga är att det är mammas, svärmors eller mormors servis. Numera är det inte så vanligt att vi får ”finbesök” på det viset och jag har flera gånger fått höra att ”vi har inte plats längre och det blir aldrig av att använda den”.

Slutsats: Kom till oss och låt oss sätta guldkant på din tillvaro! Både med mat och upplevelsen i samband med måltiden.  Passa på att beskåda de vackra sockerskålarna, gräddsniporna och klarkannorna. För de är de värda – och du med!